På besök i någon annans vardag.

Jag fick för en tid sedan anledning att gå med kryckor för att kunna ta mig fram. Det är då man upptäcker hur svårt det är att klara sig själv.

För att ta mig in i till min arbetsplats underlättade det om jag kunde använde mig av den automatiska dörröppnaren. Där jag går in sitter den på en stolpe en bit ifrån dörren, vilket innebär att man trycker på den och sedan sätter högsta fart för att hinna gå in innan dörren stänger. Upp för några trappsteg, det finns hiss men jag tar detta alternativ, och in genom ytterligare en dörr som inte har dörröppnare och är väldigt trög att öppna. Kryckorna i samma hand, tvinga upp dörren och åla sig in.

För att ta mig genom korridoren behöver jag passera en branddörr som är stängd vid den tiden som jag kommer. Kodlåset sitter en bit bort på väggen dra kort ev. slå kod och hoppa fram till en tung dörr och igenom.

En annan dag valde jag att gå via vår lastkaj, närmsta vägen, kodlåset sitter på höger sida om dörren drog kortet slog koden och fick dörren rätt i ansiktet då den öppnades automatiskt och dörren öppnade åt höger.

Jag har insett hur det, som vi inte tänker på, ställer till med problem för dem som har någon form av rörelsehinder/handikapp.

Ibland kanske vi skulle vi alla behöva göra ett besök i andras verklighet och se saker och ting med andras ögon. På så sätt kan vi bli bättre.

Det som gladde mig under min korta sejour med kryckor var den vänlighet och hjälpsamhet jag upplevde av såväl arbetskamrater som av helt okända människor såväl i som utanför min arbetsplats.

// Annika Baagöe-Larsen, kommunikatör, Fritids- och folkhälsoförvaltningen.