Jag fick för en tid sedan
anledning att gå med kryckor för att kunna ta mig fram. Det är då man upptäcker
hur svårt det är att klara sig själv.
För att ta mig in i till min
arbetsplats underlättade det om jag kunde använde mig av den automatiska
dörröppnaren. Där jag går in sitter den på en stolpe en bit ifrån dörren,
vilket innebär att man trycker på den och sedan sätter högsta fart för att
hinna gå in innan dörren stänger. Upp för några trappsteg, det finns hiss men
jag tar detta alternativ, och in genom ytterligare en dörr som inte har
dörröppnare och är väldigt trög att öppna. Kryckorna i samma hand, tvinga upp
dörren och åla sig in.
För att ta mig genom
korridoren behöver jag passera en branddörr som är stängd vid den tiden som jag
kommer. Kodlåset sitter en bit bort på väggen dra kort ev. slå kod och hoppa
fram till en tung dörr och igenom.
En annan dag valde jag att
gå via vår lastkaj, närmsta vägen, kodlåset sitter på höger sida om dörren drog
kortet slog koden och fick dörren rätt i ansiktet då den öppnades automatiskt
och dörren öppnade åt höger.
Jag har insett hur det, som
vi inte tänker på, ställer till med problem för dem som har någon form av
rörelsehinder/handikapp.
Ibland kanske vi skulle vi alla
behöva göra ett besök i andras verklighet och se saker och ting med andras
ögon. På så sätt kan vi bli bättre.
Det som gladde mig under min
korta sejour med kryckor var den vänlighet och hjälpsamhet jag upplevde av
såväl arbetskamrater som av helt okända människor såväl i som utanför min
arbetsplats.
// Annika Baagöe-Larsen,
kommunikatör, Fritids- och folkhälsoförvaltningen.
